LIVETS BRODERIER

Jag skrev av den här texten,och skickade till min sponsor.
Den är så bra,så jag lägger in den här också.

Vilken tur att jag hittat ett program,som hjälper mig att tillfriskna från min sjukdom....och en sponsor,som hjälper mig och stöttar mig.

Att jag hittade en person,som jag verkligen kan känna igen mig i...och som har nåt,jag verkligen vill ha.
Trodde inte det var möjligt.
Känns nästan som att hitta en bror jag aldrig haft.

Trodde ju aldrig,att jag skulle kunna känna mig så trygg med en okänd människa.
Och att denna människa inte bara säger upp bekantskapen,när jag gnäller och ältar min skit,och problem.
Det har hjälpt mig enormt...och kanske genom detta,att JAG kan få glädjen att ge samma hjälp och stöd till någon annan som vill ha det.


LIVETS BRODERIER
Sofia hade varit ute och lekt hela dagen,men nu var hon trött och ville komma in och vila sig lite.
Så hon slängde av sig skorna i ett hörn,tog ett glas saft och satte sig på golvet,lutad mot sin mammas knä.
Nyfiket tittade hon upp för att se vad mamma höll på med.
Hon förstod att hennes mamma höll på att sy någonting,för hon hade tagit fram nål och en massa garn i olika färger.

Sofia satt tyst på golvet en lång stund och tittade på när mamma sydde.
Men till slut kunde hon inte hålla sig längre.
"Du mamma....det gör ingenting att du inte är så bra på att sy.Jag tycker du är världens bästa mamma ändå."

Sofias mamma skrattade lite och frågade vad hon menade.
"Alltså....det blir ju inte så fint det du syr",sa Sofia och skruvade lite på sig. "Det är ju ganska många knutar och så .
Man ser inte ens vad det föreställer.Men det gör ingenting.Jag tycker om dig i alla fall",fortsatte hon tröstande.

Nu log Sofias mamma ännu större och bad Sofia att sätta sig i hennes knä istället.
Sedan brädde hon ut broderiet framför dem.
"Du tittade på broderiet underifrån",förklarade hon för Sofia.
"Men titta hur det ser ut från mitt håll. Knutarna på baksidan har en mening.
Och det som ser ut som en enda röra från baksidan,är en vacker bild på framsidan."

Sofias mamma la ifrån sig broderiet och gav Sofia en kram.
"Och vet du",sa hon "ibland gör vi vuxna precis som du gjorde nyss.
Men vi är inte lika kärleksfulla som du alla gånger när vi vänder oss till Gud.
"Gud,mitt liv är en ända röra.Det är bara knutar överallt och det blir ingen mening med någonting.Varför gör du ingenting åt det? " ropar vi till Honom.

Och då tror jag Gud säger likadant om våra liv som jag sa om broderiet till dig.
"Kom och sätt dig i mitt knä.Du ser bara en meningslös röra av knutar.
Men jag håller på att brodera ditt liv. Och resultatet kommer att bli alldeles fantastiskt vackert."

Nu ska jag försöka avsluta denna dagen. Go natt :):)