ETT LÅÅÅNGT BREV I NATTEN

Jag läser en massa om ilska och besvikelse gentemot vården....
Jag känner också så emellanåt...samtidigt som jag försöker intala mig att,
hur man än önskar och funderar vänder och vrider på allt möjligt...
så skulle inte jag eller någon annan ha kunnat ändra min lille systers beslut.

När min mamma står och skriker och ber i vanmakt i brevlådan till syrran,
som just slängt ut henne och låst dörren för att sedan hänga sig ....
När inte ens hennes egen mamma,som stog henne närmast av alla,
kunde nå fram,och få henne att komma till sans.....
Då har jag insett att INGEN hade kunnat fått henne att ändra sig i detta läget !!!

Jag var på väg...men fick inte chansen att försöka få syrran på andra tankar.
Har grubblat ,vänt och vridit på " Tänk om...om bara...."
MEN,börjar sakta inse,att det är bara en massa jävla efterkonstruktioner,
som inte hade förändrat ett skit !!

Hade ju önskat att det hade gått att rädda min lille syrra....MEN,till vilket pris...
Hade det varit för hennes bästa eller för mig och resten av familjens
bästa ???
I ärlighetens namn,tror jag tyvärr,att antingen hade hon blivit ett "okontaktbart vårdpaket "
...eller så hade hon hatat oss,som inte lät henne få ro !!
Jag skulle ju önska tillbaka min glada snälla lille syster,som man kunde snacka ,
garva med halva nätterna om allt och ingenting.
Skulle vilja bli inspirerad och imponerad av hennes nya "projekt" som hon alltid kom på,
ur ingenting....eller att komma hem till henne och upptäcka att hon ännu en gång
överträffat sig själv och alla andra genom att komma på en ny möblering...
eller byggt några nya möbler ...eller precis vad som helst !!!

INGENTING var OMÖJLIGT,när hon väl fick en ide.....
Då kommer nästa fundering....
VARFÖR i HELVETE gjorde hon sitt eget liv och tillvaro så komplicerad ???

Svaret är väl...fastän det är sååå svårt att få in och förstå....
Syrran var mer psykiskt sjuk,än vad jag någonsin förstått och velat ta in !!!

HUR JÄVLA sjuk är jag då ???
Har hittat saker som syrran skrivit angående mig,mitt missbruk och behandling.

Hon trodde så sent som - 2009,att jag skulle falla tillbaka i mitt missbruk...
att ångesten skulle ta över mitt liv igen,om jag inte fick rätt hjälp och vård......

Där började mina tankar snurra angående vårdens ansvar.....
Jag var också sjuk,i en idag klassad dödlig sjukdom kallad "beroende sjukdom".

Har varit på tidigare behandlingar....där jag har blivit drogfri...
fått känna på hur det kan vara att "leva " på ett vanligt normalt sätt,utan bedövning.....
MEN,på något sätt,har det alltid sakta varit något som dragit mig tillbaks dit
" under stenen jag gömde mig under"

VAD,är det som varit annorlunda den här gången ???
Jag har fått varit nykter och drogfri i snart 7 år..... i September.
Har inte något FACIT,på hur jag gjort,eller hur det ska gå till....
DET jag TROR,gjorde skillnad,den här gången,
var att jag hade en VILJA ATT FÖRÄNDRA MIG....inte för någon annans skull....
utan för MIN EGEN skull...ge mig själv en sista chans....
NU ELLER ALDRIG !!!

Jag rensade bland en massa papper och skit,
som jag slängt ner i en låda och glömt bort.....
Blev rädd och obehagligt påmind om,att jag varit precis där syrran befann sig,
den sista tiden.....

Tror att brevet är ifrån någon gång i början av 90 - talet.
Skrev och förklarade "Varför " ,ifall jag skulle välja att ta mitt liv.....

När jag läste det,kändes det att det nästan kunnat varit syrrans ord.....
VAD var det som gjorde att jag fortfarande sitter här ??
Var det bara att jag inte riktigt tog det sista oåterkalleliga klivet över....
Själv tror jag att den gränsen är så hårfin...

Sista tiden i mitt missbruk,ockuperades mina tankar med en tärande dödslängtan.
Jag hade INGEN lust att leva som jag gjorde....
klarade INTE av att låta bli att droga mig....
STOG INTE UT MED MIG SJÄLV !!!

Jag var den sämsta äckligaste skithögen,parasiten...
" a mother fucker ..ain´t good for nothing !! "

Feg jävla skithög,som inte ens vågade ta sitt eget liv....
för att jag antagligen inte ens skulle klara av det !!!
Det var min självkänsla och höga tankar om mig själv...för 7-8 år sen.

Jag tog ett beslut 12 September - 2008,att jag skulle ge mig själv en chans till.
Det tog inte lång tid,innan jag ångrade mig djupt,vad jag hade gjort mot mig själv....
Det är MER än EN gång under den här resans gång,
som jag förbannat mig själv för det !!!!

När jag låtit min sjukdom ta över mina tankar.....
DEN VILL TA MITT LIV !!!

MEN,på något sätt stog jag kvar i mitt beslut....
och jag får påminna mig VARJE DAG...att jag har att välja på....
ANTINGEN att jag fortsätter vara nykter och drogfri....eller
tillbaka till att använda,
vilket innebär misär och DÖD.

Jag var MOTTAGLIG för vård...och JAG ville FÖRÄNDRA mitt liv.
OCH...ingen annan KAN göra själva ANSTRÄNGNINGEN och JOBBET för att uppnå det....
DET är ett HELVETE att börja.....men idag är det värt det.

Hade jag inte varit drogfri...hade jag följt Syrran in i evigheten.
INTE EN CHANS att jag hade pallat gå igenom detta.

Kan bara be för mig själv,att jag inte ger upp.....
För det är ingen självklarhet att jag sitter här och lever ett rätt ok liv,
efter omständigheterna.

VILKET utlägg det blev......
Det är underbart att få skriva av sig.
Kram till er alla,och
TACK för ett bra forum,att få "vädra ur" sig all skit.