Hur är det möjligt...
att jag plötsligt kan bli rasande frustrerad
på saker som hänt för länge sen...som jag inte kan rå över...
Kanske för att jag har en förmåga att ibland dras iväg i gamla minnen,
som till slut,nästan blir igen...jag vill vara där...
göra om...göra annorlunda.
Då kan det göra ONT,att inse att åren som gått är oåterkallerligt borta.
Något som jag istället kan försöka att hålla i minnet...
när jag i Fredagskväll,efter jobbet,stog i ösregnet och drack en flaska saft,
medans Bamse sprang och sökte efter sin Frolic på gräsmattan....
Och det kändes skitbra !!!
Det var en skum,sjyst glädje.
Jag hade jobbat min 1:a dag - 2014...
och jag firade med en flaska saft i ösregnet !!!
Kom även på att tänka på den lilla leksakshunden,som gott kunde varit en sån batteri driven sak....som kom och trippade med sin lätt skrämda matte...för att Bamse ställde sig att tittade på denna konstiga "hund" som hade stövlar på sig !!! HAHAHAHAHA
Jag frågade "...ska vi skaffa ett par rosa stövlar till dig Bamse...?? "
Han tittade på mig,ungefär som
"...De kan du ha själv !!! " HAHAHAHA
Försökte med en reflexväst till Bamse för ett par år sen....
Den höll ett par minuter,tills han fick tag i en bit av den...
sen vart det bara skit kvar av den västen.
Jag fick njuta lite av solen idag i alla fall.
Tänk om våren verkligen kommer tidigt i år....
Vore ju helt underbart !!
Samtidigt som jag hör min gamla mormor i bakhuvudet
"....det kommer att snöa mycket än !!! "
Tyvärr hade hon som oftast rätt.
Det är skönt att kunna skingra tankarna en stund,genom att skriva.
Det funkar för mig i alla fall.
Jag känner mig även lättad och glad,
att det faktiskt verkar gå åt rätt håll med mitt ben och vad.
Inte så jag ska göra några större utsvävningar,
men att mer och mer kunna gå obehindrat.
Det är obeskrivligt skönt.
Just nu sitter jag ju bara still...och det är ok.
För jag har varit ute och gått en del på eftermiddagen.
Varit upp till Lille syster och grattat Kattis som fyllt år.
Käkat lite tårta och snacka lite skit.
MEN,jag tycker inte om,när känslan av ensamhet,
lägger sig som en äcklig grå filt över mig.
Jag har ju Världens bästa Bamse,
som har ockuperat min säng just nu,
och ligger och snarkar bredvid mig.
Kanske att syrran och jag började prata om gamla hundar,
som påminner mig om att Bamse faktiskt också är "gammal"...
Något som jag har VÄLDIGT svårt att ta till mig,
och ännu sämre att hanskas med.
Jag har tänkt på "den dagen" då Bamse kanske inte orkar mer...
då har jag lång tid i "programmet" så då kan
jag nog hanskas även med sorgen....
Kan bara hoppas att det kommer att bli så...
Vet även,att man INTE ska ha några "förbehåll",
för att gå vidare....
och hålla mig på den inslagna vägen....
Tyvärr,så känns det här med Bamse så skrämmande...
och att det sakta kryper sig närmare.
Jag tror...vill tro,att jag även kommer att klara även den smärtan...
Det kommer att bli fruktansvärt !!!
MEN,jag kommer att gå igenom det...har inget annat val.
Idag är det i alla fall INTE dags att ta farväl !!!
Och imorgon,vet jag INGET OM.
No comments:
Post a Comment