Känns rätt lugnt när jag ser och hör hur folk runtomkring mig,kan offra allt för ett förhållande.

Vilken tur att jag inser att jag inte är nån Don Juan,så jag behöver lägga nån speciell energi på detta.

Det jag hör....är ju precis det jag gick igenom med Kristina,i början av - 90.

Och tragiskt nog,känns det som att det tagit ända tills nu....att få en känsla av att det kanske kan vara meningsfullt att leva vidare.

När vi skiljdes åt,en gång för alla....så kändes det att det inte spelade någon som helst roll vad som hände med mig,eller mitt liv.....

Jag hade ju misslyckats så totalt....en gång för alla.

Fick ju ett litet lyft i min självkänsla...i några månader....när jag läste Social Psykologi,på Universitetet.

Är knappt så jag vill nämna det heller....för,så här efteråt...känns det mera som att jag var en del av nån test dom andra i gruppen utförde.

Jag däremot...fick nån väldigt skruvad ide....fick en bok i min hand,efter att läraren pratat något om stämplingsprocessen....skulle motbevisa,att teorierna var fel......

Känner mig fortfarande skruvad i mina tankar....när jag börjar rota i minnena av detta.



Samtidigt som jag gick igenom en fruktansvärt tung separation,från Kristina...som jag bitvis levde i symbios med,så skulle jag läsa massor av böcker om Sociologi,olika grundare av/och läror inom Social Psykologin,och en bok på engelska om Grupp processer.



Så fort jag la ifrån mig böckerna,så bröt jag ihop,och satt och grät,över separationen från Kristina.

Samtidigt som vårt förhållande hade blivit mer o mer ohållbart,så var smärtan när väl separationen var ett faktum....obeskrivlig.



Mitt i detta,så ringde Kenneth "Målarn" (morsans f.d) och frågade hur det va....och tyckte inte att jag skulle sitta ensam hemma och må dåligt. Han bjöd över mig på en "drink". Dom drinkarna höll i sig,i drygt ett halvår....fram å tillbaka....Träffade Sonja uppe vid Kenneth en dag....jag var 27,å hon var väl 42.

De här e väl bland de äckligaste jag upplevt....vi va fulla som svin...å knulla som kaniner.

Hade inga som helst känslor för henne....bara att hon va villig å kåt...ungefär som om det skulle vara sista gången för henne....det räckte för mig.

Det bekom mig inte att det kunde sitta fullt med folk i köket hos Kenneth,och vi låg med varandra i rummet bredvid,med dörren öppen.



Nåt som kändes värre än värst,var när jag vaknade naken och fyllsjuk i hennes säng,av att hennes son kommer in och väcker oss.

Han var bara några år yngre än mig...å tittade föraktfullt på mig....de va riktigt vidrigt.

Fick för mig att han kanske skjuter mig,rätt va det e. Han var med i hemvärnet,och hade ett vapen under sängen......



Eller som Monica och jag,som hamnade i sängen i fyllan....men,där va det svårt att känna någonting mer än ingenting....sen gick hon på toaletten....och jag skulle gå efter henne. Gick in i mörkret....och blev alldeles varm om fötterna....när jag tände lyset,hade hon spytt hela golvet fullt.....

Jag kastade inte ut henne,utan vi låg tillsammans i sängen,men all annan känsla för närhet bara försvann.

Har inte varit intimt nära NÅGON som jag känt mig riktigt attraherad av,sen Kristina.

På gott och ont.

Kan väl känna att jag misströstar,kommer aldrig få uppleva att få vara kär igen....samtidigt som jag även slipper smärtan att missta någon som jag älskar också.

För jag har ju svårt att tro det finns någon som skulle stå ut med mig nån längre tid.

Kunde jag välja....skulle jag tjacka spikskor (vilket jag redan gjort....HAHAHAHAH ) å dra iväg.....från mig själv !!!