( Kopierat ett inlägg från en grupp, SPEC )
Jag är mitt uppe i ett sorgearbete efter min syster
som hängde sig för en månad sen.
Hittade den här gruppen som verkade bra.
Jag förstår inte riktigt meningen med ditt inlägg angående
Missbruksvård.
Är även med i andra grupper,där jag kan ventilera mina erfarenheter,
och mitt tidigare missbruk och även hjälpa och stötta andra,
i det helvete det innebär att bryta ett missbruk.
Idag är jag drogfri sen drygt 6½ är sen.
Jag levde med en ständig önskan att få dö,
dom sista åren i mitt missbruk....
samtidigt,som jag var rädd att även misslyckas att ta mitt liv....
som jag misslyckats med allt annat.
Idag är jag fri från både aktivt missbruk och självmords tankar.
Är nyfiken på livet.....trots att saknaden av min lille syster emellanåt
håller på att driva mig till vansinne.....
så vill jag hoppas,tro och lita på att,en God Kraft,som tagit mig dit jag är idag...
även kommer att bära mig ur denna svarta smärtsamma tid jag befinner mig i just nu.
Jag gråter...drömmer fruktansvärda mardrömmar....
sitter uppe halva nätterna och grubblar och skriver.
DET GÖR ONT !!!! Så för JÄVLIGT ONT !!!!
Att syrran inte finns mer.....kommer aldrig att kunna lyfta luren,
för att bara snacka lite skit...eller att ta en promenad med hundarna.
NU,är jag i det jag pratade med henne om
".....alla vi runtomkring dig kommer att gå SÖNDER,
om du tar livet av dig !!!
Ge oss åtminstone en chans att hjälpa dig.....
att du talar om när det börjar bli för jobbigt...."
Så här i efterhand...så inser jag ju att hon gjorde det.
Och så får jag en klump i magen av skuldkänslor
" ....tänk om jag kunnat förstått bättre.....
om jag skulle ha gjort si...eller så...."
MEN....jag kunde inte i min vildaste fantasi kunna tro
att det skulle bli verklighet.....
att HON verkligen skulle ge upp,och ta sitt liv !!!
Hon som kämpade,och oftast hittade nya lösningar,
när man minst anade det !!
När inte ens läkarna på Psyk avdelningen,
kunde se någon överhängande risk
att hon fick permission....även om hon var deprimerad,
så trodde ju vi att hon skulle må bra av att
få komma hem över helgen.
Hon var ju inte tvångsvårdad...
och sista dom kom överens om,
innan permissionen,
var att hon skulle kunna få gå som
dagpatient,vid öppenvården....
och hon hade varit glad och nöjd över det.
Jag ringde,för att höra om Morsan och Syrran kommit hem,
så jag kunde gå över och träffa henne.
Hade tänkt att vi skulle vara tillsammans,
och bara ha det lugnt och skönt över helgen.
Snackade som vanligt i telefonen i drygt 10 minuter....
sen bara tvärvände någonting i henne...
jag tappade kontakten på något sätt....
Jag var hemma hos henne på inte mer än 10 minuter senare.
Morsan och jag stod maktlösa och väntade
och hoppades att det inte var försent,
medans brandmännen bröt upp dörren.
Syrran hade slängt ut morsan och låst dörren !!!
Omkring 1½ timme senare,gick jag in i ett rum på Akuten,
där min Lille syster låg,lite gråblå i ansiktet....men ändå lugn.
Smekte henne på kinden,och sa "Nu får du sova lugnt..."
Känns knepigt att skriva om detta.....
att jag redan har gjort det tidigare,
om och om igen....men,samtidigt måste jag få det här att ....
mala sönder det som gör så ont...
vända och vrida på all jävla skuld å skam,
så att jag kanske verkligen kan få in...
att hur mycket jag än vill och försöker hitta lösningar....
så hade nog varken jag eller någon annan
kunnat förhindra detta.....eller....
JAG VET INTE !!!!
Sitter här och gråter....
ser allt som hände som en film för mitt inre...
Hör sirenerna komma närmare,
när jag är nästan framme hos syrran....
Ber till Gud " Må dom INTE vara på väg hit....."
Innan jag kommit fram,kommer två brandbilar ,
polisbilar och mitt hjärta går i 190 !!!
Eller senare ,när jag kommer upp till Akuten,
och morsan säger " Det är slut !!! "
Hur ska jag få detta helvetes onda att gå över ???
Och det är just dessa...vinglande tankar å känslor...
fram å tillbaka,som gör att jag emellanåt blir rädd
att jag ska tappa bort mig i detta,och gå under i sorgen.
Blir ibland rädd,att jag ska ge upp,
och falla tillbaka till mitt missbruk,
där jag slipper känna eller tänka...
bara försvinna i någon bedövande dimma.
Just nu,är det fruktansvärt,när jag varit in i känslor
som jag försökt hålla ifrån mig...
och minnesbilder som gör mig nästan illamående på riktigt....
och jag har suttit här och gråtit som ett litet barn....
Och min älskade lilla Bamse,min hund,
har haft fullt sjå att försökt trösta mig och torka bort alla tårar.
Han vill inte att Husse ska vara ledsen och gråta.
Nu ska vi ta en natt promenad.
No comments:
Post a Comment