Hittade ett Inlägg som jag skrev förra året Juli 2017.
Jag hoppas och tror,att det här fortfarande är en grupp där jag får skriva,precis vad jag vill,eller hur jag vill,bara för att jag ÄLSKAR ATT SKRIVA.
OCH,just "SKRIV FÖR LIVET " , känns mer än viktigt just nu.
Det är nämligen så,att min tillvaro känns väldigt bräcklig just nu,i det anseende att jag har under många år fasat för den dagen,då jag är tvungen att ta farväl av min älskade bästa vän Bamse. Min blandrashund som jag haft sen Hösten 2004.
Dagen efter Nationaldagen i år,kom då denna fruktansvärda dag,då det inte fanns någon återvändo.
Allt gick så väldans fort.
Dagen före,på Nationaldagen hade vi en fin dag ute i solen.
Vi var ute och lullade runt mest hela dagen,då det var en helgdag och jag var ledig. Fint väder hade vi ju också.
Innan vi gick in på eftermiddagen,så överraskade jag Bamse med att duschen i våran park fungerade igen,efter att ha varit avstängd i flera år.
Bamse blev överlycklig över detta,då han älskade att springa dit och sätta igång duschen själv.
Jag såg verkligen hur han njöt i fulla drag,när vi gick vidare hemåt....han skuttade runt och rullade i gräset.
Det var en månad kvar innan han skulle fylla 13,så det var en fröjd att se honom så lycklig med sin tillvaro.....
MEN,det var sista livet som rann ur honom.....
10 minuter efter att vi kom hem i vår lägenhet,så kom han fram till mig när jag satt vid datorn. Lutade hela sin kropp mot sängen,och tittade med sorgsna ögon på mig:
"Hjälp mig husse....." såg jag i hans blick.....
Vad är det som har hänt Bamse,frågade jag.
Tog in honom i vardagsrummet och lät honom lägga sig på ett täcke på golvet,och jag lade mig bredvid honom.
Min känsla var "..Nu dör han kanske här...." han var helt borta,reagerade knappt när jag pratade med honom.
Jag ville ju tro att han bara blivit trött av värmen och att det varit en lång dag,utan direkt vila....
Men när inte orken och livet återkom på morgonen,eller på förmiddagen dagen efter,då började jag inse att det kanske var dags.....
Ringde morsan,så hon följde med till Djursjukhuset.
Det fanns inget att göra,så beslutet var inte svårt att ta,och "Bamse" var lugn,och ville bara sova.....
MEN,saknaden,sorgen och tomheten är så vidrig,att jag inte vet hur jag ska bete mig för att stå ut.
Till saken hör också,att jag just startat min semester,med att bli tvärsjuk.
Så här ligger jag,sjuk,ynklig och orkeslös.
Sorgen, saknaden och tomheten väller över mig stötvis,så jag tror jag ska gå sönder inifrån.
Nu har jag legat och hostat sönder mig i två veckor,utan att det vill släppa. Har medicin som hjälper för stunden.
Emellanåt kan jag få tanken "låt mig få dö då istället för att ha det så här ...." Samtidigt som jag är nyfiken på livet idag på ett nytt sätt.
Jag kan bara be och hoppas att glädjen till livet återkommer snart.
För jag har faktiskt fått uppleva saker som jag ALDRIG trodde var möjliga,bara för 5 - 6 år sen.
Jag är uppväxt med att olika sinnesförändrande medel är lika livsviktiga som mat,luft,sömn och vatten,för att vi ska kunna leva ett lyckligt och fungerande liv.
Fram till tonåren var det ju skit spännande att bli full,och jag ville bli det så ofta som det bara var möjligt.
Runt 20 års åldern och efter,så blev dom sinnesförändrande medlen viktigare och viktigare...och jag ville ha mer och mer,och oftare.....
Till slut var dom bland det viktigaste i mitt liv.....utan dom,så fungerade ingenting....eller så blev det fruktansvärt jobbigt och ansträngande,vad det än må vara jag skulle företa mig,om jag inte kunde få bedöva mig lite på något sätt.
Mitt liv var styrt av bedövning,belöning....eller bara tidsfördriv,att ta något som förändrade verklighetsuppfattningen.
Pengarna jag fick kvar,när jag betalt mina skulder.....dom räknade jag oftast inte i kronor eller ören....
NÄÄE,dom omsatte jag i Pripps 7,2:or,brajj,benzo och tjack.
Jag ville till slut inte leva på det viset.....men,det var ett ekorrhjul som jag inte kom ur.
Lovade mig själv,var och varannan kväll,när jag var helt väck,eller vaknade på en gul madrass i en fyllcell
" NU JÄÄÄVLAR FÅR DET VARA NOG !!! "
Men,så fort jag hade vilat mig ett par dagar,och fått lite mat och energi i kroppens system.....då ville kroppen ha påfyllning av sinnesförändrande substanser.
Stod nämligen inte ut med MIG SJÄLV.
Om jag får leva vidare tills 12 September i år,utan att ge upp och börja bedöva mig igen....då kommer jag att få uppleva 9 år som nykter och drogfri.
Hur jag har kunnat hålla fast vid det,är fortfarande ofattbart emellanåt. Goda vänner dör till höger och vänster,min lille syrra hängde sig för drygt 2 år sen....och nu miste jag min stora trygghet "Bamse".....
Vill hoppas att jag rider ut även denna stormen.
I ärlighetens namn,har jag inte stor lust just nu.....
MEN,jag har inte så mycket val.
Har nämligen ställt ett ultimatum till mig själv,för länge sen.
Om jag börjar supa eller droga igen.....då ska jag göra alla en tjänst,att inte dra ut på lidandet,utan se till att det får ett snabbt avslut. Jag skriver på min EGEN dödsdom !!
Vill inte ha det livet en gång till !!
Därför hittade jag tillbaka hit,och det är precis VAD jag ska göra hädanefter.....
SKRIVA FÖR LIVET !!!!
💖
