SNURRANDE TANKAR 30 JUNI - 2017

I ärlighetens namn.....
HUR,ska jag bete mig för att mäkta med....att stå ut i min torftiga jävla tillvaro,utan Bamse.
Jag kan känna lättnad och befrielse för dom som slipper ifrån.

Om jag hade en chans,så skulle jag rymma,springa ifrån mig själv......sprang tills benen gick av !!
Nu är ju det inte ett alternativ för mig. Jag är tvingad att fortsätta,trots att jag inte vet VAD jag ska fortsätta MOT ??!!

Just NU,denna tidiga Fredags morgon klockan 04.14,vet jag inte något......känner att måendet sakta sjunker tillbaka till något jag trodde jag lämnat bakom mig.....

Nu om någonsin,måste jag verkligen vara på det klara med att, jag lider av en DÖDLIG SJUKDOM,som ALDRIG går över !!
KUNG ALKOHOL,och mina andra demoner jobbar febrilt just nu,för att få mig på fall !!

När jag får tankar som "...Det är meningslöst......Det blev inte bättre än så här.....GE UPP !!! "
DÅ måste jag påminna mig om att dessa tankar är bara av ONDO !!!
Vill mig illa....och helst skulle detta onda vilja se mig DÖD !!!

HJÄLP MIG GODE GUD !!! DET HÄR FIXAR JAG INTE PÅ EGEN HAND !!!

MÅNDAGEN DÅ ALLT VÄLDE ÖVER MIG

Det är så mycket jag vill skriva av mig...få ur mina snurrande tankar och gamla minnen ur skallen.
Inte för att det är dåliga minnen,tvärt om.
Det är vackra värdefulla minnen,som jag för alltid kommer att spara i mitt hjärta.
MEN,just nu,känns det som det ända jag har är dessa minnen.
Just nu känns mitt liv bara TOMT,KALLT och innehållslöst...och framförallt så finns det inte tillstymmelse till KÄRLEK kvar i mitt liv just nu.

Jag känner igen detta,från en tid....för lääänge läänge sen.....
Närmare exakt 31 år sen.

Jag hade hittat min pappa död,på golvet i sin lägenhet 6 månader tidigare....på Julaftonen. Jag var fortfarande i en "bubbla" av förvirring efter detta. Bedövade skulden och sorgen allt vad jag förmådde, över att jag lämnat Farsan i denna jävla misär som han levde i,ensam och sjuk.

Jag "köpte "mig vänner genom att spendera pengarna jag ärvt efter Farsan, på att hyra bilar och "dra på turne´" ner till Danmark och Christiania. Kände mig verkligen som "Kung i Baren",när jag kunde pröjsa för dom som ville hänga me´!!  Visste och kände att Farsan skulle vända sig i graven,om han visste detta !! Mitt stora misstag,var att släpa med mig Patricia,som jag ansåg som en "riktig" kompis,trots att hon var mycket yngre än mig....Min stora olycka var väl att jag var mer känslomässigt involverad i henne än bara vän.
Hon var tyvärr så jävla "blåst",så hon gick tillbaka in i Tullhuset,vid flygbåtarna i Malmö,och lämnar en hälsning till Tullgubbarna "Hälsa Janne att vi går till Hotellet....."

Själv satt jag och blåljög att jag var ensam på min resa ,ända tills 2-3 på natten,efter att jag varit upp på total kroppsbesiktning på Sjukhuset....DET vill jag helst ALDRIG uppleva igen.
Till slut,när det började bli tidig morgon,så insåg jag att dom andra satt också på förhör.
Det hade blivit värsta nerslaget på hotellet.

Efter detta,hade jag ingen mer kontakt med Patricia, eller några andra ...Vi som ändå hade haft en trevlig resa,ända tills tullen...vi åkte i och för sig hem tillsammans...sen var all kontakt bruten.

Hade ingen kontakt med Store syrran,då relationen hade blivit väldigt spänd efter Farsans död,bouppteckning,och pengar och skit.
Morsan flyttade till Sandviken med lille syrran.

Så nu då,när jag tappat kontakten med Patricia, kändes det helt jävla tomt...jag satt i min nya egna lägenhet,och kände mig sååå ensam....NEJ,jag hade ju " PUCKO",min lilla underbara Parakit.
Han kvittrade och sjöng,när han badade i vattenskålen och höll mig sällskap....Käkade med mig från tallriken...med resultat att det sprätte mat runt hela köket.
MEN,jag älskade min lilla "PUCKO". Han blev ihjälbiten av en gammal tax på mitt köksgolv - 89. Helt och hållet mitt fel,som glömde att "PUCKO" var lös. Det var inte många som förstod min sorg över en liten fågel. Men,han var min absolut bästa vän,när mitt liv var som tyngst - 86.

SEN, blev det Midsommarafton - 86.

Då blev ju ensamheten ännu mer påtaglig....så jag satte mig på cykeln och cyklade runt planlöst utan mål.....
Ända tills jag hörde någon ropa mitt namn från en balkong....först trodde jag att jag hört fel.....Sen såg jag vem det var.
Det var Cat Monie,min underbara klasskompis från högstadiet.
Hon bjöd in mig hem till sig och Jonas.
Där träffade jag en annan tjej,för första gången.
Hon hette Rebecka,och Cat parade ihop mig och "Becka".

Vi hade en kort och stormig romans,som jag heller aldrig kommer att glömma.
Men,det ena ledde till det andra.
Rebecka,kom ner och hälsade på mig vid Sommarcafet "Gula Villan" i Stadsparken,där jag jobbade.

Efter ett kort tag,så tappade vi kontakten.....samtidigt som jag börjat umgås och trivas mer och mer med en arbetskamrat som kallades "Stinis"

Det var till början ett struligt förhållande,som jag intalade mig att "Detta är bara som en dröm,som jag snart vaknar upp ur".
Och idag,känns det ju nästan som en god fin dröm, Hon blev min livs Kärlek. Är glad att jag fick uppleva det vi hade som var bra,underbart och fint.Det fanns andra dagar också....som var sämre MEN,dom vill  jag helst förtränga.

När vi försökte gå skilda vägar runt -87/88.... av olika skäl,träffade jag Jane,som jag också älskade och heller aldrig glömmer.Tyvärr,glömmer jag heller aldrig hur illa jag gjorde Jane , när jag inte kunde stå emot,och gick tillbaka till Kristina. VILKET JÄVLA SVIN JAG VAR !!!

Saken var att jag trodde att jag med Kristinas hjälp skulle kunna förändra mitt liv,från det dysfunktionella liv jag var van med.
Det funkade rätt ok,tills Juldagen - 91,då Kristina bestämde sig för att flytta från
Apelgatan 15b.
Före det hade vi försökt att få barn,utan framgång och till och med pratat om giftermål.
Idag,kan jag ju för Kristinas skull,känna att hon kom ifrån mitt helvete,med blotta förskräckelsen.Vi skildes tack och lov som vänner. Jag är jätte glad för hennes skull,att hon fick den fina familj och barn som hon längtade efter.

Då.... vid Julhelgen - 91,kändes det som att vakna upp ur den där "fina drömmen" och komma tillbaka till VERKLIGHETEN. Det som räddade mig då,att inte avsluta livet,var att jag hade kommit in på en Enstaka kurs i Social Psykologi , A 20 poäng,Uppsala Universitet.

Det var ju så stort för mig,så jag kämpade allt jag kunde för att fixa den kursen.....ända tills morsans ex. Kenneth "Myggis" Hollström,ringer mig,och tycker att jag ska komma över till honom och ta en drink,istället för att sitta ensam och vara ledsen.
VILKEN BRA IDE !!!
Där började det mesta spåra ur. Pluggade så gott jag förmådde,började skriva hemtentor,när jag samtidigt var både full,stenad,eller påtänd.....så alla mina arbeten och svar började sakteliga flyta iväg i väldigt förvirrade tvärstenade utsvävningar. Jag fixade 10 poäng trots att jag i stort sett var ständigt full,eller bakfull,stenad,påtänd den våren.  Hade läst en bok "Stämplingsprocessen",och gav MIG FAN PÅ att bevisa att dom hade FEL !!!  Att man minsann kunde supa sönder sig,för att sedan resa sig,och gå vinnande ur striden !!!
Vad jag då totalt hade missat,var ju att jag REDAN VAR FÖRLORAD,och hade så varit....länge !!!
Jag visste ju inget annat än ett Dysfunktionellt liv......frågan är väl egentligen om jag ens idag,vet vad ett NORMALT VANLIGT LIV ÄR - år 2017 ??!!  Det är en annan fråga att fundera på längre fram.

När jag så i början av Våren - 92 i vredesmod avslutade studierna,på inrådan av Kommunala Fackförbundet, avd 27,Uppsala.
DÅ ,började LUNDBORGS VERKLIGA PARKBÄNKS LIV !!!

Det var samling klockan 08.00 i Årstaparken,bredvid Årstahallen.

MEN,den gemenskapen var ju bara ett "skit-substitut" för att slippa känna den fruktansvärda skrämmande tomma ensamheten.

Den kom ju ifatt mig,så fort pengarna tog slut,eller att jag blev så jävla sjuk,eller nojig att jag inte tog mig utanför dörren.

Fick ju en ny lösning,på hur jag skulle slippa ifrån den värsta ensamheten.
Lösningen var inte direkt självvald,men jag är ju så tacksam att det blev så.....Det var nämligen 3 år efter att mitt liv börjat sjangserat ordentligt.
Då frågar en idag död god vän ,(Veronica ) mig om jag inte skulle vilja testa att ta hand om en hund.

Från den dagen Sommaren - 95, blev jag hundägare till en Hel/Halv tokig hund som Veronica döpte till "Maroc"...eller "Marre". Senare fick jag reda på att han från allra första hette " LUFSEN"....hade jag vetat det från början,hade det varit ett "klockrent" namn för honom.

Jag hade en nästan 12 års historia med honom,innan det var dags att slita hjärtat ur kroppen,och skriva på avlivnings pappret för min bästa vän. Innan detta,hade jag hållit min kära gamla mormor i handen när hon dog 2001,blev dömd till kontraktsvård,p.g.a att jag spöade Kenneth Hollström,som förstörde mormors begravning.  Allt skit bara växte inom mig....ville bara bedövas....och "Marres" avlivning kändes som droppen som skulle vicka mig över kanten för vad jag pallade med.

 
 När "Marre" var borta,så fanns ju "Bamse" kvar som tröst för mig.
Trots att jag gjorde allt för att bedöva mig,så jag skulle slippa känna smärtan och sorgen,och helst av allt få somna in för gott,och aldrig behöva vakna mer,så var det något som ändå höll mig vid liv.

September - 2008,då orkade jag inte mer,då hade jag just slitit av en muskel i baksidan av låret,och kunde med nöd och näppe ta mig mellan soffan och toan.
Fick hjälp av en polare "Skratt-Per" som gick ut med "Bamse".
Det var även Per,som peppade mig,att söka hjälp "Nu har du ju verkligen gett upp...Du vill ju ingenting !!! "
Tror att han räddade mitt liv där !! Hoppas han lever,så att jag kan få chans att tacka honom.

                       Jag och"Bamse" drog upp till Dalarna på behandling. Stannade 6 månader.
Efter detta hade "Bamse" en mer normalt fungerande husse.
Jag vill tro att han hade det rätt bra dom här sista åren....faktiskt största delen av hans liv.
Har så mycket fina underbara minnen med honom.....och jag är SÅÅÅ glad att det verkligen är nyktra drogfria och sjysta år. Det var värre med skam och skuld jag kände för "Marre".
Jag har ju självklart inte varit den exemplariske perfekta hundägaren med "Bamse" heller. MEN,i det stora hela har det varit bra. Kvittot  på det var ju alla runt omkring mig som såg,och berättade..."Det finns ingen annan än du för Bamse...han e ju helt okontaktbar,tills hamn ser dig... Han älskade mig,lika mycket som jag ÄLSKADE HONOM.

Därför gör det så ont så jag vet inte vad jag ska ta mig till.....
Nu kom jag plötsligt tillbaka till verkligheten.
Har distraherat mig själv,med att skriva NÄSTAN hela min historia 30 år tillbaka....
Det har varit rätt skönt.....nu är klockan tidig Tisdagsmorgon.
En annan sak som slagit mig.....Jag var ju väldigt fascinerad i tonåren av skräckfilmer med ockulta inslag, som "Omen", "Exorcisten".....kunde vissa stycken av Uppenbarelseboken,om jordens undergång.....och "Odjuret" med numret "666".
I vissa filmer skulle det födas ett barn den 6 Juni,klockan 6.
När min hjärna vill driva mig till vansinne.....då slår såna tankar till " Det var ju då som något sög "livet" ur "Bamse". Börjar tänka är det "Satans desperata försök" att få mig på knä,och in i döden ??
I SÅ FALL,FÅR JAG VÄL BARA HÄLSA  " ÄN HAR DU INTE LYCKATS DIN DJÄVUL !! LÄMNA MIG IFRED DITT SATANS AVSKUM !! "

Jag är tvungen att inse.....Sorgen efter "Bamse" är befogad.
Bitvis,har han verkligen varit ALLT för mig,när jag verkligen tvivlat om jag ska klara av....som t.ex. syrrans självmord. Skrev inte om det tidigare......när jag känner att det skriver jag hela tiden om....och visst,det rivs ju också upp i den här nya sorgen....Annika,du finns med i allt !!!

Det här är det sista kortet på Bamse,klockan 04.30,i soluppgången den 7 Juni. Det fanns inget liv kvar i honom. Han ville bara sova. R.I.P min kära Bamse.

Jag får inte glömma bönen !!!

GODE GUD,HJÄLP MIG i detta mörker av sorg,smärta och tomhet.
HJÄLP MIG ATT INTE GE UPP HOPPET.
HJÄLP MIG ATT FÖSA BORT ALLA ONDA VANSINNIGA TANKAR, SOM DYKER UPP I MIN SKALLE,SOM VILL FÖRSTÖRA,FÖRGÖRA MITT LIV ....ELLER ÅTMINSTONE GÖRA MIN TILLVARO TILL ETT HELVETE !!!
HJÄLP MIG GODE GUD,MOT SATANS FÖRSÖK, ATT FÖRSTÖRA MITT LIV IGEN !!!!!

Gode Gud, Ske din vilja,inte min.